När staden sover

Väckarklockan ringer 01:00. Johannes stänger av den direkt. Han har inte precis sovit, bara suttit i fåtöljen och läst en bok i väntan på att få gå till jobbet. Han är ett av de ca 1800 tidningsbud som delar ut tidningen i Stockholm nattetid. Ett osynligt jobb, många tänker knappt på att han finns, tidningen ligger bara i brevlådan på morgonen. Men så är det ju också därför som många trivs med jobbet. Johannes lägger ifrån sig boken och tar det han behöver, nycklar och arbetstelefon, och går ut genom dörren. Han cyklar till jobbet varje natt, han bor mitt i Vasastan och filialen ligger precis vid Centralstation. ”Det är okej”, säger han, ”det är nedförsbacke hela vägen dit, det är jobbigare på vägen hem!”. Framme på filialen, som ligger i ett tomt parkeringsgarage, ställer han in cykeln i omklädningsrummet, hämtar sin neongula reflexväst och placerar sina nycklar och sin elektroniska budbok i nyckelväskorna som är placerade på höften. Sedan går han ut i köket för att hälla upp en kopp kaffe. Dagen börjar så, vid 01.30 står Johannes och dricker kaffe och pratar med kollegerna. De pratar nästan uteslutet engelska på filialen, eftersom de flesta är från andra länder. Tidningarna är sena från tryckeriet och de måste vänta minst en timme innan lastbilen med tidningarna äntligen kommer och de kan börja lasta sina kärror för att sedan ge sig ut i den tomma morgonen. Fast riktigt så tomt är det inte. Det är tidigt torsdag-morgon i Stockholms innerstad och Johannes distrikt sträcker sig runt några av de mest livliga platserna i stan; Sergelfontänen, Norrmalmstorg, Stureplan och Kungsgatan. ”Om helgerna är det kaos här, och väldigt mycket folk”, berättar han. Hade jag inte redan innan vetat hur tidningsbudsjobbet fungerar hade jag nog fått en chock. Tempot, mängden tidningar, antalet portar. Johannes knatar på i full takt med sin tunga kärra full med upp emot 400 tidningar, jag får kämpa för att hinna med. Det går fort in och ut ur alla portar. När mitt huvud börjar snurra och mina ben börjar värka säger Johannes; ”sådär ja! Då har vi klarat av en tredjedel!” Jag skickar iväg peppande ord men tänker innerst inne ”hur är det möjligt? Hur orkar han det här?” Johannes dundrar upp och ner i de vackra och lyxiga trappuppgångarna och rusar fram genom parkeringsgarage. Kontrasten är otrolig. Han berättar små anekdoter från platserna vi går förbi, husen vi befinner oss i och visar den vackra utsikten från Norra Kungstornet. Solen har redan börjat gå upp över Stockholm. Folk rör sig fortfarande på Stureplan där klockan nu visar 04:12. En amerikan kommer fram och utropar; ”this is the greatest city in the world!” Vi stannar upp en stund och bara njuter av morgonluften och tystnaden trots att det är trafik och människor i rörelse. Vilket lugn ändå! Jag och Johannes diskuterar aktuella händelser, han säger att många tidningsbud känner sig oroliga efter den senaste tidens upplopp i förorterna och att det nog bara är en tidsfråga innan det kommer in till city. Precis då går vi förbi en krossad spegel och Johannes ser dyster ut. Snart är vi dock klara, det är inte många tidningar kvar i kärran nu, den är mycket lättare att släpa på, vilket också gör att det går ännu lite fortare, hur det nu är möjligt! Johannes delar ut den sista tidningen och pustar ut; ”nu är vi klara!”. Vi går tillbaka till filialen över tomma gator och torg, klockan närmar sig 05:30 och staden är nästan helt tyst. På filialen är det tomt och Johannes låser in sina saker och hämtar sin cykel. Nu ska han hem och sova, när han har tagit sig uppför backarna som leder hem till Vasastan. Vi säger hej då, han tackar så mycket för sällskapet och cyklar iväg i den ljusa morgonen.